I början av 50-talet kom till vår by ett norskt par, Johan och Ruth
Östeby. De hade tidigare bott i Avanäs och Nybränna efter att
ha kommit som flyktingar från Norge i krigets slutskede. Han hade gått
tyskarnas ärenden och vågade inte vara kvar, när kriget var
slut.
De bosatte sig på övre våningen i vår gamla skola.
Detta par var lite udda. Johan var mer än trettio år äldre än
Ruth och hon var lätt utvecklingsstörd. De hade mycket dålig
ekonomi. När de hade pengar köpte de allt möjligt - och mest
på avbetalning. Han brukade säga "att det var så go'e
avbetalningsvillkor" så han var tvungen köpa. Följden blev
att Ruth fick tigga sig fram. Hon var rökare och brukade plocka fimpar
och röka, eftersom hon inte hade pengar till cigaretter. På affären
brukade hon få gammalt bröd och andra varor som inte gick att sälja,
och folket i byn brukade ge henne någon köttbit och till och med
ved, när vedbon var tom.
Johan var gammal när han tog körkort och köpte två bilar,
en till vardags och en till helgdags. Vidare så köpte han motorcykel,
elektrisk symaskin, mangel, radiogrammofon, motorsåg och han var den första
i byn som hade TV. Den femtonde i varje månad när Johan fick sin
pension, åkte han till Lycksele och betalade av på alla skulder,
så när han kom hem var pengarna slut. Han jobbade i skogen och tjänade
också där, men allt bara försvann.
Ruth kunde inte sköta sitt hem. Det var smutsigt och hennes matlagning
var det lite si och så med. De hade ett lakan, som hon lade ut på
vädring före jul och tvättade en gång på sommaren.
De flesta i byn tyckte synd om dem och gav dem både kläder och mat.
Men de var stolta, när de hade pengar så tog det ej emot något.
Ragnvi for i smyg med henne till doktorn för att få ett läkarintyg
på att hon var berättigad till pension. Johan blev väldigt arg,
när han fick veta detta, men tog tacksamt emot pengarna när de kom.
De hade bott här i cirka tio år. Han jobbade som timmerhuggare i
närheten av Lycksele och var borta under veckorna, när det en dag
dök upp tre kvinnor, som sökte honom. Det visade sig att det var hans
döttrar från Norge. De berättade att han hade en fru i Norge.
Han var inte skild. Dessa döttrar var mycket vänliga och kom bara
för att se sin far en gång till. De hade sökt honom genom Frälsningsarmén.
Han hade bara försvunnit och de hade inte vetat om han levde. De tog med
sig Ruth till Lycksele och köpte nya kläder till henne, köpte
mat och städade upp lägenheten. Johan hade aldrig berättat att
han hade en familj i Norge, inte ens Ruth visste något. Hon hade hela
tiden trott att de var gifta.
1963 blev de uppsagda från lägenheten och flyttade till Vännäsby,
där de tre år senare, den 19/7 1966, körde över en obevakad
järnvägsövergång och dödades. Till begravningen kom
två av hans döttrar. De ordnade allt med gravsten och dylikt. De
hörde sig också för om det fanns skulder, så skulle de
betala. Makarna Östeby blev 82 och 50 år gamla. De fick sin sista
vila på Vännäsby kyrkogård.