Min faster Nanny Eriksson började som lanthandlare någon gång
i slutet av tjugotalet.
Hon startade i liten skala med att ta hem till försäljning de nödvändigaste
dagligvarorna som t.ex. kaffe, socker, salt, gryner, snus och tobak.
Lokalen var en liten kammare i ett sommarhus på hennes hemgård i
Ekorrsele. Sedan gifte hon sig och de byggde hus och i ett rum där inredde
hon sin första riktiga affär.
Efter några år blev det för trångt och de byggde då
en ny affär i uthuset. Det blev en efter den tiden en modern affär
med skyltfönster och riktiga hyllor och affärsdisk. Nannys man jobbade
vid SJ och var tidvis bosatt på annan ort. Hon ville flytta till honom
och därför sålde de huset och affären till min far Oscar
Johansson 1941. Min mor övertog ansvaret för butiken, och när
hon sedan blev sjuk och dog blev det min syster Manja som fortsatte. 1952 gifte
hon sig och flyttade och då var det min tur att axla ansvaret. Det var
med blandade känslor som jag slutade min plats. Jag hade nämligen
i flera år varit borta och tjänat mina egna pengar. Min far var skriven
för affären men hade aldrig själv stått bakom disken. Han
jobbade i skogen och affären hade alltid varit fruntimmersgöra. Jag
var 19 år när jag fick ansvar för familjen och affären.
Nog var det svårt många gånger men tiden gick det blev roligare
att jobba och se att omsättningen steg.
Den 1 januari 1955 övertog jag affären och min man köpte huset.
Jag hade året före gift mig.
Affären fick nu namnet Ericssons Diversehandel. Den 20 juni 1957 kunde
vi flytta in i nya fräscha lokaler. Allt var nytt, butiksinredning med
kyl och frys, ett litet kontor där det även fanns en diskbänk.
Första kunderna var Irene Eriksson och Valmy Hagselius.
De fick blommor och tårta och dagen till ära bjöd kaffegrossisten
Lövbergs Lila alla kunder på kaffe.
Varulagret i en lantaffär skulle bestå av allt möjligt. Förutom
matvaror så sålde jag lite porslin, strumpor, underkläder,
hästskor och spik och tidningar. Tipstjänst och inlämning från
Systembolaget fanns, även en boklåda från biblioteket där
folk fick låna böcker. Åren 1961 t.o.m. 1970 var jag också
anställd av Postverket som postombud för Ekorrsele. Det var jobbiga
men roliga år.
I mitten av 60-talet började en nedgång att märkas. Ungdomen
inom byn började flytta hemifrån och det blev allt svårare
att ha hemma färskvaror. Vi funderade på att sluta och när min
man blev allvarligt sjuk våren 1969 så gjorde vi slag i saken. Den
20 augusti 1969 drog jag ner rullgardinen för gott och lanthandeln i Ekorrsele
var ett minne blott.