Nils Peter Johansson

Nils Petter var född i byn Risåträsk i Burträsk socken.
Under en kronoskjuts för ryssarnas räkning upp till Piteå stal han en häst och sökte sig på hemliga vägar hem till Risåträsk. Han kände sig dock inte säker där och flyttade 1810 till Norrliden, Degerfors socken för att undgå de svenska myndigheterna.

Nils Petter var mer känd på sin tid som 'Stark-Nils Petter'.
Han var begåvad av naturen med en ofantlig, omänsklig styrka och fysik. Han var 197 cm. lång och vägde 172 kg. (Dessa siffror varierar något beroende på vem som berättar. Alla är dock ense om att han var enorm.) Hans händer var så stora att han med lätthet skulle kunnat ha tagit över en vanlig porslinstalrik och i hans kläder rymdes två medelstora karlar.

Historierna om gånger då han bevisat sin styrka är många. Här följer några av dem:

"I Lycksele på en kyrkhelg hade länsmannen beslagtagit ett fat brännvin av några bekanta till Nils Petter. Fatet inlåstes i ett litet uthus av timmer. Men på natten smög sig Nils Petter jämte sina vänner till huset där brännvinsfatet var inlåst. Nils Petter lyfte då upp huset så att hans medhjälpare fick krypa in och tömma ur brännvinsfatet i medhavda hinkar.När länsman på morgonen kom för att auktionera bort brännvinet var fatet tomt och låset orört."

"En gång när Nils Petter var inne i en gård så föll hans häst i sken, Nils Petter gensköt dock hästen i ett vägskäl och hann just få tag på träskrindan varpå han tog fast hästen och sade: -Nu stå du jär skorv. Det bör i sammanhanget nämnas att Nils Petters häst var särskilt liten. När inte hästen orkade dra lasset brukade Nils Petter själv dra det. När Nils Petter lastade tjärtunnor slog han i reglel ut sprundet och fattade med långfingret i var sin tunna, den tiden var det alltid stortunnor och dess vikt rörde sig omkring 160 kg. Nils Petters bästa kossa hade en sommar gått ner sig i ett kärr. Han drog upp kossan, lade den gränsle över axlarna höll fast i båda benen och bar hem henne."

"Ända in i ålderns dagar var Nils Petter stark. Styrkan följde honom. [...]
I 70-års åldern hjälpte han sin äldste son Johan Petter med att hugga sönder tjärstubbar och lägga en tjärdal. Han tog tag i en klubba och slog in tjärveden i dalen. Då tyckte sonen det var synd att hans gamle far skulle ha så tungt arbete, det passade bättre för honom, som var ung och stark (han ansåg sin far svagare). Johan Petter kom bakifrån sin far, när denne svängde träklubban i luften, och tog tag i klubban för att ta ifrån honom den. Men det skulle han aldrig gjort, för han följde själv med klubban i luften så att han måste släppa taget. Eljest hade han blivit kastad över huvudet på sin gamle far.

[...]

En enda gång blev Nils Petter vred, och det var på ett bröllop. En man där kom med ironiska anmärkningar och hånfulla ord om Nils Petters svärfar som hade ett lyte, som var självförvållat. Nils Petter for bara undan länge nog, han var försynt och ville ej skada någon människa, varken psykiskt eller fysiskt, men när hans antagonist märkte det, blev han bara mera aggressiv och fräck. Folket på bröllopsgården tyckte också att det var pinsamt att höra på. Till slut brast tålamodet för NIls Petter, han tog med sin jättenäve ett grepp i karlens bröst, skruvade till så att knappar flög allväg, och rocken sprack i ryggen, lyfte karlen med en hand och kastade honom mot motsatta väggen, så han ramlade ihop som en trasa medvetslös. Han svävade sedan länge mellan liv och död, men repade sig till slut. Det blev rättegång av denna sak, men domaren förklarade att Nils Petter ej skulle få n¨got straff. Det fanns allt för många som talade om att han icke fick vara ifred. I stället fick mannen, som angrep Nils Petter böta, för han var känd som en bråkstake. Domaren vill se prov på Nils Petters styrka och sade, att han skulle slå näven i domarebordet. Det gjorde han med resultat, att den tjocka bordskivan sprack. Då sade domaren: 'Den som retar denna man någon fler gång, får stå för följderna, och får inget skydd av mig, utan han får straff i stället.' Sedan den dagen rörde ej heller Nils Petter någon människa. Han dog nödåret 1868, i en ålder av 78 år."

Dessa berättelser och fler därtill går att hitta i "n'Stark Nings Petter och hans ättlingar 1790-1989"